Rantamor ÄR ett virus....

Så var jag där nu igen. Skulle bara....(låter som Alfons Åberg) skulle bara fixa lite på min blogg..och va fan händer, jag lyckades radera hela min blogglista.
Förstår ni hur oteknisk jag är, herregud jag skall inte infinna mig på min instrumentpanel, och absolut inte klicka runt och tro att jag KAN.
Och Rantafar skrattar. Sonen tröstar (tack för dom orden) att jag kan ju rätt mycket också..."morsan du är ju duktig på så mycket...och jag är så stolt att du försöker....."
Va fan är jag duktig på då, jo att svära och härja runt när det skiter sig, och sen är jag för jävlig på att hålla ugnen ren !!!!!!
Alltid något...



Följande dag, måndagmorron, DÅ hade jag kommit på HUR jag skulle göra för att få tillbaka hela min blogglista...
Trodde jag...och sätter mig vid datorn, och tror att jag kan....
Men vad händer, alla mina 34 följare försvinner från min blogg....nu är det fan inte mycket kvar av Rantamors blogg, och vad värre är,, VAR är Rantis, som skall bistå sin mor på alla sätt när det skiter ihop sig, och blir både hårt och löst.
Jo hon har stuckit till London. Hur tänkte hon då...London när jag har lyckats radera halva min blogg.
Jag vet jag skickar ett sms, hon får fixa det här ändå. Svar kommer, nu är hon på väg till Kanarieholmarna....men d var då jävlar vad den ungen reser runt...inget ansvar alls.
Det är faktiskt toppen på hennes mössa som är på fotot, men den lär hon knappast behöva på Kanarieholmarna i värmen.
Kul mössa...



Nej nu var jag lagom förbannad, och bara på mig själv, Rantamor femtiosjuår , och kan inte ens hantera sin blogg.
Jag tog en lång välbehövlig promenad, och Rantafar hade faktiskt förstånd ,att inte följa med.
Han har lärt sig efter många år, att det finns stunder när man inte närmar sig Rantamor, och än mindre pratar med henne, och absolut inte försöker trösta och stryka mig över håret och säga nåt så jävligt som...lilla gumman.
Jag gick rakt genom en oplogad snörik skog, snön gick nästan upp till tasken på mig..ja (alltså om jag haft en sån), men att att gå på en upplogad motionslinga när man är förbannad, ger ju ingen effekt.
Näe... snödrev och jävulskap ska det vara, så man får kämpa sig av med all elakhet, synd bara att det var så kallt att inte myggen bet också......

Medans jag ändå gick omkring och muttrade som LillaMy, så tog jag fram kameran och klickade runt lite, för jag märkte plötsligt att här hade jag aldrig varit ????
Men var är jag någonstans, slänger av några foton mot några fallfärdiga hus...och sedär hittade jag en karta. Fönstret VAR sönderslaget, det har inte jag åstadkommit iallafall.
Men va tur jag hittade kartan och fick se att jag var i Norden.
Men gränserna ser lite konstiga ut, måtte ha varit en gammal karta.
Men nu var jag rätt trött, och kände mig inte alls så förbannad mera, och långt hem hade jag, så det var bara att traska på.



Och väl hemma , väntade Rantafar på mig, jag kunde se genom fönstret hur han stod och längtade, för det var så tyst och förunderligt hemma utan Rantamor.
Och som alla sagor, slutade också denna lyckligt.
Idag är det tisdag...idag har Rantis den kära supporten från Kanarieholmarna räddat min dag och fixat till min blogg.
Nu har alla mina kära bloggvänner återkommit, och jag sitter här nöjd och belåten och bloggar.
Tjingeling...vet ni vad...jo Rantamor ÄR ett virus !!!!