Hackande korpar....

Som svarta korpar kommer fåglarna om natten, belägrar min kropp och tränger in överallt med sina vassa näbbar. Hackar och förstör min sovande kropp.
Jag vänder mig tusende gången, jag slänger benen, än åt ena sidan...än åt andra.
Jag suckar, och stönar likt ett gammalt tröskverk, som inte får vara ifred från sin halm...utan skall tugga och tugga och tugga.
Jag viftar bort korparna, och alla lyfter och flyger på en gång, jag ler och tror det är över, men så är dom där igen...hackande, kvidande....
Kvidande....korpar kvider inte.  Jag vaknar, svettig och ful som en klimakteriekossa.
Det är ju jag som kvider , jag som värker, jag som måste kliva upp, och jaga bort korparna som hackar och sliter nerverna ur min rygg.
Suck...nej men vänta nu, jag läste ju häromdan, att det var bättre att gråta ut ordentligt...än att sucka hela livet.
Jag vill inte sucka hela livet, så jag gråter, slår armarna om min kropp och låter tårarna rinna.
Sisådär ja. Nu då ???
Bara att kliva ur sängen, gå, gå och gå så att mina endorfiner förstår att dom måste rädda mig från korparnas framfart.
Tårarna hänger envist kvar på mina kinder....men jag suckar inte, fan.... jag SKA slutat sucka, måste ju sluta.
Värktabletten har för länge sen lösts upp i min mage och sprider ut sig i kroppen, och jag hoppas...dödar mina nattkorpar.
Tittar ned på alla bokstäver på tangentbordet, förundersam att fingrarna rör sig och bildar ord...som bildar meningar och blir till ett avskedsbrev till korparna.....för inatt iallafall.
Med vänlig hälsning alla hackande, hungriga och blodtörstande korpar, jag hatar er...

Undertecknad, Rantamors torso...
Suck....