Lite nostalgi att plocka fram vid behov....

Sitter här och kollar igenom lite foton från senaste Borgafjälltur,
och fastnar för detta kvällsfoto från Sannaren, där allmän väg tar slut.
Fotot känns så vilsamt och så enkelt, skönheten sitter i betraktarens ögon.
Och det är kvällen innan vi hämtas av helikoptern upp till väglöst land,
det pirrar lite extra i maggropen,
men till skillnad från förra gången vi var där, vet jag nu vad som väntar mig
och finaste Rantafar.

Kan ännu känna den underbart magiska kväll,
när vi bara satt där och njöt av färgskådespelet när solen gick ned.
Minnen som har bränt fast i minnesbanken, och som jag ska plocka fram i vinter
när det känns som en evighet till våren.
Det är då jag behöver dessa minnesfoton att ta fram, och känna hur otroligt vackert naturen kan visa sig, och hur andlöst vi lämnade allt utan att lämna spår efter oss,
annat än inom oss, där allt finns kvar.
Kan förnimma renarna, som stilla och förundrade fick uppleva Rantamor krypa  ut ur tältet,
pissanödig och med ett däckande senadrag...
inte konstigt att vi hittade fällhorn dagen efter !!!
Dom skakade på huvudena så hornen rök...

Hittade också detta foto som jag tagit på Borgasjön,
som jag tycker är magi ,och en bra avslutning på min blogg ikväll.
Inte alltid foton blir bäst när himlen är knallblå och vattnet platt, Rantamor vill ha lite dramatik, men alltid en ljusning längst bort,
det ska alltid vara värt att sträva framåt, det är som med ett leende,
varje dag utan ett leende, är en bortkastad dag.

Tjingelingen.... ni ser att jag kramar mig kvar i fjällens magi.
Idag har Rantafar plockat svarta vinbär, jag rensat och fryst in, till vinterns vitaminbehov.
Dessutom gjorde jag en paj, säkert helt kalorifri...och god.
En lögn och en sanning.