 |
| Måste bara få lägga upp ett foto på Lille John och hans gammelmommo Sally... så tur att hon blev så pigg att dom kunde sitta å prata lite med varann. |
 |
| Sen fick Lille John vara med på fyra generationer killar, mallig som den lilla gounge han är , sitter han i pappas famn, mellan farfar och gammelfarfar. |
 |
| Hos gammelmorfar Runar var han bara å knackade på , och kollade hur fina blommor han hade, och så tände vi ett ljus och tog ett foto som ska komma i hans album. |
 |
| Sen blev det dags för alla dom små kusinerna att träffas...här hemma hos lilla Milo... |
 |
| och här träffar vi söta Julia, en tjej med glimten inte bara i ett öga utan i båda. Men nu har Lille John åkt hem med pappa och sin nannyfaster.... Och jag har lämnat en lessen gråtande mor, varje gång vi skiljs åt är det som att hjärtat tappar en liten bit av barndomen, tappar en liten bit av närheten till Mor. Det var som lättare förut när Mor var pigg och full av liv och förväntan, nu känner hon varje gång vi skiljs åt, att vi närmar oss den sista träffen. Allt är ju oundvikligt, livet är här och nu, och döden, som låter så otroligt sorglig, är som bara att vi måste förstå och vi har framför oss. Alla. Usch så lessamt allt blev... Och vad gör Rantamor och Rantafar ikväll... jo tro på fan, dom sitter på Ikea parkeringen, jag som har abstinens galenbloggar... Rantafar läser en deckare och ser med mord i blicken på mig.... suckar och läser vidare, störs av alla föbannade mopedungar som fräser förbi utanför vår husbil. Har ju varit på Ikea ikväll... och d ska man ju inte om man är klok...men det var vi inte, vi skulle inhandla en garderob och ett vitrinskåp, men blev alldeles galna, irrade omkring bland lagerhyllorna med trötta kulögon som stod som råttpittar i huvudet på oss. Och hittade vi det vi skulle ha??? Näe hälften fanns i hylla, och hälften fanns inte alls....så det slutade med att vi hade vagnen full med värmeljus...och inhandlade korvar för att inte bryta ihop... tio stycken !!!!! Jag tror inte att gud skapade Rantafar för att behaga Kamprad... tror inte heller att han skapade Rantamor för att hitta rätt bland alla tokiga nummer i lagerhyllorna på Ikea. Nej dom två ska vara i svampskogen, på havet och i fjällen... Tjingelingen nu är jag på hemväg och jag har riktigt hemlängtan.... och att sova på ikeaparkering är ju som jag just nu ser det... ingen höjdare... inte en fredagkväll med ungjävlar som åker på ett hjul på mopeden och väsnas.... Halleluja..... |
11 kommentarer:
Snålt av Kamprad att inte låta er sova i hans sängar. Ni fick ju ändå med det viktigaste man alltid köper på IKEA...värmeljus och korv. Vilken go bild på John och gammelmormor. Hoppas du får sova några timmar trots oväsendet.
Hoppas du får sova gott i natt på parkbänken .Hela släkten var med i din blogg ser jag kul för din mor att få träffa dom små .hoppas ni hinner träffas många gånger än kram nette
Hejsan Rantamor !
Hemskt att Du känner så, att det var sista träffen med Mor Din.Det får vi väl hoppas det inte var.Hur gammal är hon runt 80. Ser så söt ut.
Då blir det att vara bofast ett drygt halvår tills Du och Rantafar drar i väg till fjälls igen.
Kul med generationer.
KRAM Mi
Åhhh, vilka fina bilder...
Jag måste få sno dom du tog nästa gång vi ses.
Ut å hytta åt hellmoppers nu ;)
Ses snart!!
Ante
Säger så jag också! Ut och hytta med näven och se riktigt ilsk ut!
Fina bilder, rörande...det känns ända in i hjärteroten. Avsked är svårt ibland
Sov gott raraste Rantamor!
Hoppas innerligt att mor din får vara med ett tag till, så ni kan ses!
Som vanligt hos dig...jättefina bilder och härlig berättelse:)
Näää...inte är det livet inte att vistas på IKEA-pakering...men ibland blir det ju så där.....
Önskar dig en fortsatt finfin helg vännen
Ann-Louisekram
Underbara bilder på familjen! Sally ser så go ut och gubbsen också! Och så morfar Runar, så fint!
Den där lilla spelevinkan Julia ser ju både söt och kul ut.
IKEA ja, nej, precis, skog och mark är mycket bättre men värmeljus måste man ju köpa ibland....det blir mer och mer obekvämt att handla ju mer tiden går. Jag går mycket hellre ut i skogen eller upp på mitt berg! PRecis så!
Agneta kram
Så ljuvliga bilder, alla generationer finns ju med!! Det är något du får ta fram sen på mörka vinterkvällar och glädjas åt, de stunder ni var samlade. För visst är det sorgligt, när livet liksom rinner iväg på livets å. Så oundvikligt, enda gången det är lika för alla...Och, det är också en av de få stunder i livet man aldrig kan göra om, ett avsked. Tänker ofta på det i mitt jobb, att det måste bli bara så bra som det går mitt i sorgen, för du kan aldrig göra om det...Det är svårt att hitta ord för att trösta, men du ska veta att jag tänker på dej, och lilla mamma också förstås!!
Å Julia... vilken goding!!
Jag tror inte Kamprad och våra gubbar över huvudtaget går så bra ihop...av någon anledning har mannen här i huset alltid något annat för sej när jag tycker att vi borde göra ett besök där...nu bor vi ju bara ett par mil ifrån ett blågult varuhus, så vi slipper övernatta på nån parkering, men det är inte ofta våra vägar gemensamt går dit ändå...
Ha nu en bra helg, här kureras det av bästa förmåga, honungsthé och fårskinn...
Kram på sej vännen i norr!!
Härliga foton :-) Kan ju tillägga att Julia blev jätteglad över att se sig själv på datorn, jag fick visa bildserien om o om igen :-)
Fint att träffas!
Ha en fortsatt skön söndag, även om den nu kanske tillbringas i tvättstugan ;-)
Kramar från åivo.
Who vilka underbara bilder. Sånna där generationsbiler älskar jag, la själv upp en på fejsan för lite sedan:)
Ni har haft de jättemysigt i Finland förstår jag. Härligt härligt.
Kramiz
Vilken resa ni gjort :) Och så fantastiskt roligt för lille John att få ha sådana minnen i sin bok. Har kikat runt på dina vackra bilder och jag blir alltid så tagen av dina fotografier.
Och jag har absolut inte tappat bort denna fina blogg och inte skulle jag väll kunna tappa bort finaste rantamor. Jag lever bara i upp och ner vända världen. Här jobbas det och tas hand om barn både på arbets tid och när man är hemma så när man väl får en stund för sig själv är jag bara så trött att jag somnar. Men nu får det vara nog med det man kan ju inte lida av förändringskoma hur länge som hellst ;)
Jag blir alltid så glad av dina fina kommentarer och det tar på samvetet att man inte är lika duktig med kommentarerna här, så skärpning till mig.
Tänk så många år vi följt varandra, tiden går som sagt fort. Samtidigt blir jag så rörd av att du saknar mina kommentarer. Så som jag skrev innan nu får det bli ändring på det här och jag ska komma tillbaka på samma sätt som förr :)
Största kramen till finaste Rantamor
Skicka en kommentar