Svarta korpjävlarna ruvar över mig...

Helvete...jag hör mig mumla helvete

med så hårt ihopbitna käkar att det gör ont.

Jag vrider mig,

jag värjer mig och vill skrika när dom skoninglöst

kommer,

landar med sina vassa klor som gör märken i min kropp

men jag biter fortfarande ihop mina käkar,

jag vägrar att visa mig så sårbar,

herregud jag har ju varit med om allt detta

så många gånger, att jag kanske bara skulle ge upp.

När dom har landat och satt sina klor i mig,

när dom landat och redan börjat 

slita köttstycken ur min kropp,

och jag känner fruktan,

kan jag undra, att så är det nog i helvetet.

Korpjävlar...värk-korpjävlar...helvetesjävlar,

jag hatar er,

jag vänder, jag vrider min kropp,

men jag kommer inte undan i natt heller,

jag kommer....ingenstans i min värkångest,

överallt hackar dom svarta näbbarna,

och deras ögon ler ondskefullt.

Jag kliver ur min säng,

jag kliver ut i natten,

vandrar runt och småsnyftar...

tittar ut genom fönstret...i mörkret i natten.

Ett glas med vatten,

en hand med tabletter.

Jag vet att dom behövs nu,

jag vet att dom kommer att så småningom ge mig ro.

Jag lägger mig i fosterställning...

men jag ber inte,fan till vem skulle jag be,

nej...helvete, mumlar jag helvete !!!

Jag blundar.

Och dom svarta korparna ruvar över mig....