Fredagens barndomsminne.

Fredagens utmaning blev att leta barndomsminnen, eftersom Carina med fredagstemat,
vill att vi botaniserar fram det vi minns från barndomen.
Jag funderade lite vad jag skulle fotografera,
för att många minnen poppade upp, var ingen tvekan.
Kärleksfulla, barfota och sorglösa minnen,
men också ett å annat minne av pappas hårdhänta uppfostran,
men inte värre än att jag kunde ta, för ibland behövdes det säkert, även om jag tyckte att det var hur orättvist som helst, och det sved att bli uppfostrad som liten på femtiotalet.

Men efter att jag funderat lite, så faller mina ögon på dom söta nallarna som sitter här
i vardagsrummet och njuter sin ålderdom.
Den stora är Rantafars nalle, som han burit så mycket i örat att det lossnat.
Den mindre nallen är min, och jag vet att den nallen fick så mycket kärlek,
och jag fick den i julklapp, men kan inte komma ihåg hur gammal jag var.
Men jag kommer ihåg att den nallen har funnits i hela min barndom,
och avnjutit många hemligheter och är

lite nött och tilltufsad.
Nallen hade en knapp på magen som jag kunde trycka på så att den brummade...
ja iallafall så lät den, men inte numera, den tekniken har lagt av.

Men visst är nallen en del av min barndom och också en del av min trygghet,
den stackars nallen fick ofta bli utklädd i dockkläder och sitta med dockorna (två stycken)
och lyssna på mig när jag lekte söndagsskola för dom.
Jag predikade och sjöng psalmor för dom ,så att det osade och ekade i min lekstuga.
Och att grannarna var övertygad om att jag skulle bli präst och sluta som biskop
i något stift, det var det ingen som helst tvekan om.
Men med några år på nacken och så kom Elvis...
och sedan dom långhåriga Beatles, och så var alla präst och biskopsdrömmar putsväck.
Men nallen glömdes inte bort,
han sitter fortfarande som en kär vän och nu som sällskap till Rantafars nalle.

Detta blir mitt Barndomsminne idag och flera kan du se och läsa hos
Sinneskatten.

Tjingelingen från Rantamor.