" She lövs yu, jä, jä, jä...."

I går åkte vi utanför länsgränsen och då passade jag på att köpa en ny bil...
ja just det på nummerplåten står det visserligen 1965, så den är ju gammal i årsmodell,
men i helt nyskick.
Och det var ju intressant att kolla vem som ägde bilen före mig,
och jag blev helt överraskad av att se att...

det var Beatles !!!
Och att dom har hetat Les Beatles hade jag inte en blekaste aning om.
(varför säger man egentligen så...blekaste aning ??? )
Jag har som alltid trott att dom fyra engelska killarna alltid haft artistnamnet
The Beatles på sitt popband.

Tänk va bra dom var, hur jag " diggade" dom och lyssnade på " Tio i topp" och
på radio Luxemburg,
och bara älskade dessa långhåriga (på sextio talet var detta verkligen långhårigt..)  killarna som kastade med huvudet, så att luggarna svängde till musiken.
Kom ihåg att jag gillade trummisen Ringo allra mest, han var ju så snygg....
Mina föräldrar tyckte att det var rena skräpmusiken, och ett herrans oljud,
och det förstår jag eftersom dom gillade Harry Brandelius....
ni vet den där "Nordsjön som svallar å brusar..."
och sen kommer jag där dragandes med rullebandspelaren och ut kom ett herrans oljud..
"she lövs ju jä, jä, jä.." och jag sjöng med i låten av hjärtans lust, och kanske var det just detta som var ett herrans oljud ??? och inte Beatles,
ja det tänkte jag ju inte på, inte då iallafall.

Idag tog vi en långpromenad ut till havet, det var dimmigt och kom lite snöslask på oss,
jag hade bara Mac Tamron med mig men lyckades ändå fånga det
lastfartyg som var på väg från hamnen, fylld av containers.

Ibland känns det skönt att ta en långpromenad och rensa ur hjärnan lite,
för ibland slår livet en på fingrarna, och man stannar till igen och känner ångesten rinna utmed ryggen.
Tankarna virvlar runt i huvudet, och träffar förnuftet som förklarar att livet inte alltid
är så lätt, men att dagarna som kommer kanske ska rätta till allt, och en dag ska vi kunna säga att,
tänk så bra allt blev iallafall.

Vi är nog alla som naturens växter,
om våren spirar allt hopp och vi förundras över hur stark växtkraften är.
En sommar och blomningen får oss att helt tappa andan av all njutning, och allt det vackra.
Vi njuter så mycket av livet att vi inte ens ser att hösten är på väg,
och att växten tappar sin livskraft,
den stannar upp och bara blir alldeles stilla... och dör,
väntar tålmodigt en hel vinter,
och så plötsligt kommer våren igen, fågelkvittret, solen, värmen och en alldeles bedårande blå himmel,
då allt läker den frusna marken, och den vissnade blomman, och livet återvänder.

På tal om att livet återvänder, så är nog inte fallet för denna näbbmus som har
brytit ihop helt för att den inte har någon snö att gömma sig i, när dom kalla minus graderna
kommer om natten.
Nu gillar jag ju inte musens kala svans, det är lite läskigt,
men jag vågade mig på ett foto för att den inte rörde sig fastän jag hoppade och stampade.
Visst var jag modig ??

Tjingelingen från Rantamor (javisst ser Rantafar på hockey...)

" att stanna upp ett ögonblick emellanåt,
kan vara den enda möjligheten att orka gå vidare..."