Samtidigt som vi stannade och kollade på konsten så upptäcker jag en ensam kille vandra ned på bryggan. Lite släpande ben, trött och lite lessamt kroppsspråk hade han, och jag kunde inte låta bli att tänka att han kanske var ett av dom ensamkommande flyktingbarn, som många kommuner tagit emot. Ensamkommande i ett helt nytt land, ny natur, nya seder och bara främmande människor överallt. Människor som alla har varann, som jag och Rantafar. Det hugger till i mitt mammahjärta, för någonstans i ett annat land där krigande människor försöker att förgöra varann, finns en mamma, en pappa, som säkert saknar sin son. Och här på en brygga i Dorotea sitter en ensam kille och saknar sin familj, jag vet inte om det var så, men tanken kom för mig och jag blev lite lessen. Att världen måste vara så ond, så mycket onödigt lidande, där det alltid är dom oskyldiga människorna runt omkring kriget som får betala priset med sin trygghet. Och jag och Rantafar som har det så bra.
Rantamor tjingeling en blåsig tisdag med nordliga kalla vindar. |