Vi försöker förstå, vi gråter och vi finns för varann...

Vi sitter här du och jag,
vi gråter här både du och jag.
Vi förstår inte, men vi pratar,vi pratar och vi gråter.
Vi är så rädda.
Men visst får vi vara just rädda, för vad vi ser, för vad vi upplever...
det är ju nu vi är rädda för att vi just 
 inte vet, inte förstår.
Livet kommer att förändras,
våra skratt kommer att bli skratt för livet,
våra ord våra tankar kommer att förbli för evigt.
Evigt kommer att bli vårt mantra, evigt vi ska leva... evigt
hur länge kommer evigt att bli ??
Tanken, sången, tårar och det just oeviga lägger sig som en varm halsduk
om livet, om mina tankar,
jag gråter,
jag vill gråta och jag vill dra min halsduk så nära mitt liv,
värma, känna livet, känna mig trots att jag är så trasig.
Trasig och ensam, trasig och tvåsam,
hur skulle jag vilja ens dra ned dig i detta helvete,
men du följer med,
du tröstar,
du finns bara där och jag tar emot,
jag känner din kärlek, din vänskap, din nakna tillgivenhet.
Jag tar emot den,
gnuggar in mig i din kärlek som en liten hundvalp,
jag behöver dig så in i helvete just nu,
så bara in i helvete,
har ingen annan,
det är bara du och jag som gråter tillsammans,
du och jag....

Tjingelingen från Rantamor.