lördag 6 oktober 2012

Ett livstecken från en tjuvkopplad Rantamor....

Så har jag då landat med bobilen i Finland och klivit in genom barndomens portar.
Inte helt lätt denna gång,
 nu när lilla Mor är så dålig...
(fotot är av Mor ifjol )
Allt detta vi haft tillsammans när vi suttit och pratat runt matbordet, skrattat och kommit ihåg för länge sen är borta...
Mor är bara så trött och ligger mest på soffan och vilar.
Så glad jag ändå är att vi har fått så många år tillsammans när vi skrattat,
och bara älskat att vara tillsammans.
Inget är som bekant för evigt, men någonstans tar ens liv ett besynnerligt slut när man tappar sina föräldrar.
Nu har jag ju Mor kvar...ännu, men någonstans har jag ändå tappat min barndomtid,
för det är ju bara ens föräldrar som kan berätta om den, hur det var och vem jag var.
Besynnerligt lessen och tom lägger jag mig i bobilen på kvällen,
och känner ett stort gnag i magen,
gnaget växer till under natten och blir till oroliga konstiga drömmar.
Det gamla, det innötta och det jag alltid har kommit hem till,
infinner sig inte riktigt denna gång.
Gnaget i magen och ett hjärta som gråter, och ändock är allt detta tidens gång.
Men att veta...och att förstå, är inte riktigt samma sak i min värld just nu.

Sitter utanför ett oskyddat modem mitt i centrum och skriver,
en lördagkväll och vi är på väg till finaste systern min.
Blir säkert en trevlig kväll, trots att det har regnat hela jävla dagen, å igår med.
Undrar om Rantafar har tagit flytvästarna med, kan ju behövas om allt fortsätter.

Tjingeling från en tjuvkopplad Rantamor....

"skulle tro att ett oskyddat modem är som,
att ha oskyddad sex....det kan komma surt efter..."

15 kommentarer:

Nette Cecilia sa...

Hoppas faktiskt ni har flytvästarna med denna vattenorm som slingrar sig fram och tillbaka här har redan ställt till med mycket elände ,vi kommer just hem och har varit ut och fotograferat .Förstår att det känns tungt nu med din sjuka mor .Ha det så bra ändå ,kramar .Nette

Leena sa...

Så väldigt fint du skriver om känslorna som kommer när ens föräldrar blir så dåliga. Något som alltid har funnits, ett fäste i livet, håller på att försvinna ... och ändå så är det livet som du skriver. Njut ändå av tiden med din mamma, trots att hon inte orkar vara som hon brukade.
Här har vi haft en härlig höstdag men helt klart är sommaren rätt långt borta nu.
En styrkekram från mig!

Pettas sa...

Så fint du skriver söta Rantamor!
Vet precis vilken tomhet du beskriver. Fyll den, inte med vatten och flytvästar men med goda minnen och närheten till din Rantafar.

Styrkekram från mig med!

Maria sa...

Här har de varit sol idag, jag njuter. Jo men så är det att när ens gamla föräldrar blir dåliga å orken försvinner så känns det i hjärtat.
Hoppas ni fick fint hos syster.
Helgkram

Kerstins foto sa...

Det var vackra ord om både barndom och föräldrar. Står inför samma sak själv och det är tungt så in i bomben. Livet har sin gång men visst vill man stanna upp och låta allt vara som det var tidigare.
Sköt om dig och se till att ha flytvästarna på.
Må så gott och sköt om er.
(Du är lik din mamma tror jag.)

Pysselfarmor sa...

Förstår att det är väldigt tungt just nu och du beskriver känslan såsom jag upplevde det också......det var så hemskt i många år att komma "hem" till barndomshemmet,min gård i norr, där det var tyst när jag kom - ingen stod och väntade på mig, ingen rök ur skorsten, inga lampor tända.....Det händer än idag att den känslan kan dyka upp emellanåt.
Var hos mor så länge du kan nu.
//kram Gun

Lotta sa...

Usch så sentimental jag blev nu. Sååå fint du har skrivet om din barndom och kära mamma.
Det är som något brister när man förlorar sina föräldrar.
Jag miste mamma, pappa och min syster inom loppet av nio månader Det var tungt.
Det kändes som de tre höll ihop och lämnade mig ensam.
Jag tycker att det är jobbigt när det har hänt något roligt eller ledsamt som man vill berätta för dem och så finns de inte.
Nu tror ju jag på ett liv efter detta så jag pratar jättemycket med dem när jag går här och dräller runt.
Hoppas ni får en skön kväll hos din syster.
Kramizzzz på dig going

Eva i Tyresö sa...

Men du har en syster som vet en del om barndomen.
Sorgset är det och oundvikligt.
Jag håller med Pettas---Håll i Rantafar och alla goa minnen.

Carina Sjölund sa...

Så vacker du skriver!
Visst får man vara glad medans man har sina föräldrar i livet :)
Ha en fin fin Söndag!
Kramen♥

Hantverkarglädje sa...

Så jättefint du skriver. Tar en säkert till eftertanke att besöka sin hembygd och dessutom att se lilla mor bli sämre.
Ifall rantamor är i Jakobstad och tjuvkopplar sin dator så ska hon veta att jag kommer till Hantverkarboden före fem i kväll innan hon stänger. Vi har nämligen ett möte där kl sex.
Hoppas på träff.

Rigmor sa...

Nu säger jag som Lotta...va sorgsen och sentimental jag blir. Men det är ju så...till slut är man äldst i släkten, och ensam med alla sina barndomsminnen, ingen att dela dom med, ingen att skratta tillsammans med åt tokigheterna som blev, bara en tomhet och sorg inombords. Tids nog kommer man att kunna plocka fram de vackra minnena, alla glada stunder tillsammans och det andra mindre roliga bleknar bort. Men ändå...ens mamma...det är det något alldeles speciellt med, hon ska för alltid vara ens mamma...ingenting annat.
En extra varm kram till vännen i norr!!

Livets Guldkorn sa...

Det är tufft och en stor sorg när det känns som ens föräldrar tynar bort ifrån en:(
Jag vet...min far var sjuk och "försvann" sakteliga ifrån oss under en tioårsperiod, sista delen av hans liv...jättetufft!!
Så fin din mor är på bilden, jätterar.
Du får ta hand om dig och jag håller tummarna för att ni får ett hyfsat väder.
Ann-Louisekram

Snäckskalsdalen. sa...

Ja, det är väl detta som är livet, men ibland är det lite svårt att greppa och man förstår inte och frågan är om man verkligen ska förstå allt det där underliga som händer. Och lilla mamma är för evigt lilla mamma....agneta kramr

Marianne sa...

Ying och Yang....glädje och sorg! Jag vet så väl vad du talar om när det gäller våra mammor.Jag pratade med min senast igår men då orkade hon inte utan ville gå och lägga sig!Ryyyser vid tanken på att vår tid tillsammans snart är slut!
Vackra bilder och särskilt din fina mor!
Ha det gott,kram!

Beppan sa...

Vemodigt besök där borta i hemtrakterna. Förstår så väl den där magkänslan. Inte lätt när man ser någon nära sakta tyna bort...
Tur att du har goa Rantafar och resten av dina kära runt omkring dig!

Njut av här och nu!!!

Bamsekram