Ibland blir man bara så lessen....

I dag på min promenad, fotade jag lite fönster, något som jag ofta tycker blir spännande, och man får många tankar om vad som har döljt sig innanför. Lycka och kärleksfull glädje, eller hot och långdragen utsatthet...
Jag har haft förra veckans Uppdrag Granskning i mitt huvud ända sen jag tittade på programmet. Ni som tittade vet ju att det handlade om en liten flicka som blev utsatt av sin pappa hela sin uppväxt. Han hade ensam vårdnad om sin lilla flicka, och började utnyttja henne sexuellt redan som liten. Han hotade, slog, våldtog och filmade allt.
Det höll på år efter år, och flickan växte upp och trodde att det var normalt, att alla hade det så.
När allt uppdagades, och sociala kom dit, bodde dom i misär, och där hittades alla videofilmer, som inte gick att förklara bort.
Mannen dömdes och hamnade på rättpsyk i Sundsvall.
Resten har ni säkert hört hur han kunde ordna en lägenhet på permissioner, och fortsätta som pedofil.
I Uppdrag Granskning trädde den nu tonåriga flickan fram, så sårbar och skör, och berättade.
Jag grät.
Allting hände ju i Ljustorp, den by vi bodde i, varför visste vi ingenting.
Jag känner mig medskyldig, alla borde känna sig medskyldiga, någon borde ha förstått. En sån liten by och något så fruktansvärt händer där mitt inne i byn.
Tänk så många som gick förbi det huset, såg dom fönstrena...och inte förstod.
Jag gråter när jag ser den sköra, sårbara flickan, jag har så ont i magen när jag lägger mig, varför såg ingen att nånting var så helvetes fel ???
Hade det funnits en gud , så kunde han väl inte bara se på övergreppen som filmades av en pappa, han hade väl stoppat det ????
Det fanns flera barn som drabbades, kompisar till flickan...jag förstår att föräldrar till dom brände ned huset.
En skam för lilla Ljustorp, men den lilla flickans skam kan dom inte bränna bort, hon bär sina minnen med sig hela livet.
Du sköra lilla tonårstjej, hoppas du hittar en trygghet i livet, att du hittar någon som kommer att älska dig villkorlöst, för den kärleken behöver du.
Inget barn skall behöva gå igenom det som du gjorde. Men jag vet att det händer, jag kan inte stoppa det, någonstans går det en pedofil, som kommer att förstöra så mycket, som kommer att släcka ljuset i ett barns ögon.
Och mitt hjärta gråter, mina ögon är full av avsky.
Det hände i lilla Ljustorp, det kan hända var som helst.

Det blev en allvarlig blogg ikväll, jag var bara tvungen att skriva ur mitt hjärta, för jag gråter för detta barn, som var så ensam och utsatt.
Tjingeling...ibland blir man så lessen....