JAG FYLLER 1 ÅR !!!!!

I morron har jag bloggat ett helt år, å jäklar vad jag är glad att jag kom igång med mitt bloggande.
Jag får nog tacka våra hemsnickrade barn för det, dom tjatade på mig i månader, eftersom jag mer eller mindre, fick sparken från en dagstidning i  Finland där jag varit kåsör i "hundra år" och dom slog ihop påsarna med en annan tidning, och plötsligt skulle man bara skriva kultur eller vara statsvetare och högskolestuderande, och en Rantamor med ett dåligt språk ville ingen ha. Fan.

Skål och tack för mig under signatur "Mano", skiter i er kulturella tidning, jag vet att jag hade läsare som saknar mig ännu idag, men dom var nog rätt orginella dom med...men goa.
Men bloggen är ju så kul.
Jag trivs som silverfiskar på ett blött underlag...ligger lite si och ligger lite så... och älskar alla mina läsare.
Det var Rantis, den förstfödda tonårsihopnullade dottern, som fick mig på bloggbanan.
Och jag var som en bambi...och en trång förstföderska som klämde ut min första blogg, den 31 januari 2010. Läs HÄR om ni vill.
Trodde aldrig att någon...någonsin skulle hitta in på min blogg, hur fan skulle d gå till ???
Och den första utomstående som var in och kommenterade var Lassse i Våmma, skit va glad jag blev...och fattade än mindre hur det gått till.
Mycket har jag fått lära mig. Många svordomar har lämnat mig och min gudomliga själ, sedan dess....men så har jag också lärt mig mycket.
Jag har också fått många vänner...goa kära bloggvänner som jag rankar högt... på min skala av vänner, jävligt högt.  Jag har träffat två underbara.
Annelie och Kerstin....båda känns som handplockade av min själs vänner. Båda så naturligt nära min egen livsåskådning...min kärlek till livet.
Jag har hittat mitt objektiv i fotandet, jag ser bilder.
Jag fotar bättre, jag har självförtroendet att våga redigera mina foton, och tro att jag är bra.
Allt detta har NI alla hjälp mig med, med kommentarer, och framför allt kritik.
Jag drömmer om att nångång skriva en bok, har alltid drömt om det, kanske en dag vågar jag ta steget och hoppa utan att veta om jag har någon botten att landa på.
Kanske, men jag lovar inget.
Men jag älskar bloggandet, det ger mig ett rikare liv, och jag blir av med alla mina konstiga ord och mina underfundiga tankar.
Grattis Rantamor du har fyllt 1 år, och klappa dig på axeln.....

Idag åkte vi ut till Järnäs.
En vacker slutjanuari dag med sol, och vi traskade ut på havsisen.
Underbart och underbart...och ännu mera underbart....



Isbergerna hade hopat upp sig till stora, stora bröt, och vi var lika förundrade som ifjol, hur naturen kan bereda oss njutning.
Här ser ni proportionerna på isen med Rantafar i förgrunden.
Vansinnigt läckert.



Och solnedgången blev bara så bra, vi var helt förstummad.
Längst bort i horisonten var det öppet vatten, och kommer det en rejäl storm så bryts isen snabbt upp igen. Det mullrade och "pratade" i isen hela tiden, havet levde under isen och vi hörde naturens storhet. Vi var bara små statister som trippade omkring på isen, och dom stora rollinnehavarna fanns under isen.
Vi lämnade det frusan havet med ödmjukhet, det är inte här vi härskar, men vi älskar att gästspela och kommer gärna igen.
Och det gör vi, var så säkra.
Och nu passar jag på att tacka alla ni som följt min blogg under detta år, och ni som kommit till på slutet...jag kommer att fortsätta blogga, och jag hoppas, hoppas att ni också gör det.
Så kul att följa era bloggar.

Tjingeling...Rantamor fyller 1 ÅR. Snart lär jag mig att bli självgående Rantis....... tror jag.