Nu har Rantamor kommit hem igen efter två veckor av känslomässig berg å dal bana. Det mesta har kretsat runt lilla Mor, som låg där på långvården och såg så liten ut i sängen. Något brast genast inom mig, att se sin mor så hjälplös och sjuk, se att den förut så vakna skämtsamma blicken hade slocknat, gjorde bara så ont. Jag vet att hon önskar att bara få somna in, hon säger det flera gånger, samtidigt som jag sväljer gråten och vet att det inte är vi som bestämmer när livet vi lever är är färdiglevt, några måste vara kvar länge å kämpa, medans några rycks bort alldeles i onödan för tidigt. Jag tänker igen extra mycket på att leva och göra det jag och Rantafar pratat om att göra...nu, inte sen. |